Finshyttans bruk är beläget strax norr om Filipstad, bredvid vägen till Nordmark/Hagfors.

Tiden 1540-1751
Finshyttan finns nämnd redan i den första förteckningen över de värmländska hyttorna. Det var i Gustav Vasas jordebok från år 1540 där sammanlagt 15 hyttor upptogs. Av alla dessa så var Finshyttan, av skattebeloppen att döma, då den minsta. Bergsmannen Lasse Hälsinge, som vid denna tid verkar varit ensam ägare av hyttan, skattade då för 50 osmundar järn, att jämföra med Yngshyttan vid Persberg, som var störst, där man skattade för 900 osmundar. Tjugo år senare, då några fler hyttor tillkommit, drevs hyttan av 2 bergsmän, och nu hade man åtminstone gått om bland annat Haborshyttan och Gammalkroppa hytta vad gäller produktionens storlek. År 1643 blev en hammare privilegierad men den tycks blivit nedlagd före 1666. Hyttan nedlades år 1751, möjligen på grund av att vattendraget ej mot- svarade det stegrade kraftbehovet eller det faktum att konkurrensen om veden blivit allt större. Både gruvorna och hyttorna var stora bränsleförbrukare av trä och en flytt av hyttorna västerut hade därför skett, för att ta tillvara på nya, orörda skogsområden.

Olof Bergström
Det dröjde ända till 1867, innan det åter fanns förhoppningar om en ny järnindustri vid Finshyttan. Det var gruvbyggmästaren Olof Bergström (1821-1883) som då inköpte egendomen, delvis med hjälp av lånade pengar. På platsen fanns då endast en liten kvarn och såg. Läget var emellertid ur transportsynpunkt bra, speciellt sedan järnväg anlades till platsen år 1876. I ägorna ingick dessutom Finnshyttebergsfältet, som i folkmun kallas för Änggruvorna. Dessa var vid denna tid i full drift, och även om det inte tillhörde de allra största gruvfälten, så var de stundtals ganska rikt givande. Olofs son August blev här gruvfogde och malmen gick först till Storbrohyttan, där Finshyttan hade andelar.

Bergström, som var en driftig man, började snart bygga ut egen- domen, och under de närmaste åren efter inköpet byggde han då en större såg, snickarverkstad och en mindre smedja för tillverkning av gruvverktyg. År 1872 anlades ett gjuteri, påföljande år en mekanisk verkstad och 1875-76 fick, då järnväg kom till platsen, sågen och kvarnen ge vika för en hyttbyggnad, som efter den tidens mått var modern och förstklassig. Det var Olofs son Carl, som byggde denna efter helt nya, men lyckade principer.

Vattenturbiner
Kraften till fläktarna vid hyttan framställdes genom vattenturbiner, vilka var de första som tillverkades vid bruket. Vattenturbinerna skulle längre fram bli Finshyttans huvudtillverkning och föra namnet långt ut i världen.

Olof Bergström avled den 16 mars 1883. Fram till 1894 drevs verk- samheten under namnet Olof Bergströms sterbhus, men ombildades då till familjebolag AB Finshyttans bruk, med sönerna Carl, Wilhelm och Albert Bergström som styrelseledamöter. Tillverkningen övergick alltmer till vattenturbiner och de vanligaste kunderna var gruvor, kvarnar och bruk. Turbinerna, som var av järn, ersatte de klumpiga och stora vattenhjulen, som dessutom murknade förr eller senare då de var av trä. Det stora genombrottet för turbinerna var när elekt- riciteten kom och man därmed kunde förvandla vattenkraften till elektrisk energi, vilket blev allt vanligare omkring år 1900.

Professor Ångström
Ingenjör Carl Bergström svarade i början för alla turbinkonstruktioner, men då verkstaden i mitten av 1880-talet utvidgades, engagerades flera nya ingenjörer. En av dem var professorn Carl Arendt Ångström (1821-1896) och denne gick under några år in med liv och lust för arbetet vid Finshyttan. Under 1890-talet började de verkligt stora anläggningarna konstrueras och Carl Bergström och turbinerna var nu så väl kända att när någon större anläggning skulle byggas var det nästan självklart att Finshyttan skulle leverera turbinerna.

Statens kraftverksutbyggande
I allmänhet var beställarna från början enskilda eller bolag, men omkring 1910 började staten med sitt omfattande kraftverks- utbyggande och de blev i fortsättningen en stor kund till Finshyttan. År 1907 anställdes också Hjalmar O. Dahl, lärare vid Bergsskolan i Filipstad. Han blev nu turbinkonstruktör och hans insatser betydde mycket för Finshyttans utveckling. Dahl jobbade på Finshyttan i sju år men blev efter detta lärare vid KTH där han inom kort blev utnämnd till professor. Vid tiden för första världskrigets utbrott uppgick antalet anställda vid Finshyttan till 150 personer.

Tredje generationen Bergström
Bröderna Bergström av andra generationen kände emellertid att deras krafter inte räckte till och man försökte finna en efterträdare, helst inom släkten. Under en tid var överingenjören och sedermera tekniske direktören vid Uddeholms AB, Edvin Fornander, (gift med en dotter till Albert Bergström) disponent vid Finshyttan, men sedan aktierna sålts till ett konsortium bestående av sonen till Wilhelm Bergström, Rolf Bergström m.fl. tillträdde denne chefsposten vid bruket. Nu hade med andra ord tredje generationen trätt till.

Lilla Edets kraftstation
Efter första världskriget kom en efterkrigskris med hotande arbetslöshet. Delvis på grund av detta gick staten in och startade utbyggandet av Lilla Edets kraftstation (knappt 2 mil söder om Trollhättan) i Göta älv. KMW (Karlstads mekaniska verkstad) som också tillverkade turbiner erbjöd till Edet en så kallad Kaplanturbin som innebär att skovlarna i turbinhjulet kunde vridas. Detta betydde att verkningsgraden även vid låga belastningar kunde vara hög. Finshyttan i sin tur erbjöd en Lawaczeckturbin, vars patent man nyss köpt rättigheterna till. Då bägge turbintyperna var nya och outprovade valde Vattenfallsstyrelsen att köpa en turbin av varje sort. Härav fick Finshyttan utföra sin dittills största beställning, en Lawaczeckturbin med 6 meters löphjul, vid den här tiden den största turbin som tillverkats i världen. Leveransen utföll så väl att Finshyttan senare fick leverera ett aggregat av samma slag till detta kraftverk. Man valde vid Edet således Finshyttan framför KMW när den tredje turbinen skulle sättas in. År 1923 hade bruket tillverkat över 5 000 turbiner av olika slag. Vid denna tid erhölls kraften till bruket med 60 hästkrafter från det egna vattendraget och 100 hkr från Älvestorp.

Banken
De dåliga tiderna fortsatte dock och dagen före midsommarafton 1925 nedblåstes hyttan vid Finshyttan för alltid. Orderstocken sjönk och permitteringar blev ofrånkomliga. Trots sparsamhet blev utgifterna för höga och banken fick överta ansvaret för driften. Rolf Bergström kvarstod dock som chef för bruket. I slutet av 1920-talet såg det lite ljusare ut, men därefter följde en landsomfattande lågkonjunktur under åren 1931-1933. Efter den sistnämnda lågkonjunkturen gick dock ekonomin uppåt och för Finshyttans del innebar detta att man inte hann med att leverera alla beställningar. Bankens intressen avvecklades 1937 på så sätt att skogarna såldes till Uddeholm och verkstadsrörelsen, tillsammans med kraftstationer som anlagts på Finshyttans område, försåldes till Rolf Bergström, som härigenom till familjen kunde rädda den industri som hans farfar startat 70 år tidigare.

Rudolf Wallertz
Att sätta igång med några mer omfattande nydaningar var inte att tänka på. Därtill fattades kapital. Snart blev också Rolf Bergström sjuk, då pressen på honom under de svåra åren och från banken tärt hårt på hans hälsa. Han insjuknade allvarligt och dog i mars 1938, märkligt nog på samma datum som farfadern Olof Bergström. Någon manlig arvinge som kunde överta rörelsen fanns ej. Rolf Bergström tillkallade på sin sjukbädd offertchefen vid Finshyttan, Rudolf Wallertz och utnämnde honom till disponent för bruket. Rörelsen fortsatte nu som firma Finshyttans Bruk Rolf Bergström, men ombildades efter en tid till bolag Finshyttans Bruk, där huvudparten av aktierna innehades av disponent Bergströms efterlevande maka med dotter.

Wallertz, som för övrigt var smålänning, lyckades skaffa talrika order och företagets ställning förbättrades härigenom avsevärt. Efter något år fick han dock erbjudande om en mycket förmånlig anställning vid ett annat företag och han ville därför sluta sin verksamhet vid bruket. Disponent Bergströms efterlevande erbjöd därför Wallertz att överta aktierna i Finshyttan. Efter opartisk värdering skedde detta och dispo- nent Wallertz blev sålunda ägare till det gamla bruket. Tidpunkten för Wallertz övertagande var gynnsam. Man levde i "säljarnas tid", svårigheten låg närmast i att få fram råvaror och arbetskraft i tillräcklig omfattning.

Pappersmaskiner
Wallertz började med att rusta upp verkstaden, både maskinellt och vad gäller byggnadernas beskaffenhet. Då banken stod som ägare hade underhållet blivit kraftigt eftersatt och Wallertz tog nu tag i detta. Under de 20 år som Wallertz ägde Finshyttan skapades en så gott som helt ny verkstad vid Finshyttan. De ökade produktionsresurserna tillsammans med uppåtgående konjunkturer, gjorde att företaget gav allt bättre utbyte. Redan på Bergströms tid startade tillverkningen av pappersmaskiner vilket var en tillverkning som fick allt större betydelse och omkring år 1960 stod dessa för omkring 50 % av omsättningen. Under Wallertz tid, närmare bestämt 1947, byggdes också ett helt nytt kontor vid Finshyttan. Detta kontor används i dag av Filipstadstidningen. Även "egnahemsbyggandet" tog fart vid Finshyttan under dessa år. Bolaget uppförde även ett större bostadshus i Filipstad, som till största delen beboddes av anställda vid bruket. Det kan också nämnas att den pappersmaskin som användes vid Tumba pappersbruk (tillverkade våra sedlar) i början av 1960-talet, var tillverkad vid Finshyttans bruk i Filipstad. År 1960 var cirka 225 perso- ner anställda vid Finshyttan, mot cirka 125 stycken 20 år tidigare.

Djärv offert
I mitten av 1950-talet började elektroniken att användas inom reglertekniken, som ersättning för den mekaniska. KMW hade tagit fram ett så kallat elektriskt styrverk, men Finshyttan hade inget. Det gillade naturligtvis inte Wallertz. Han offererade därför fyra stycken verk till Vattenfall utan att ha någon konstruktion framme. I offerten visades bara en fyrkantig plåtlåda och ett pris, 40 000 kr. Ordern tog Finshyttan hem. Wallertz kom hem med ordern och stegade in till Olle Hedberg, som hade hand om regulatoravdelningen och sa: "Nu djävlar Olle, ska Du göra världens bästa regulator." Och minsann, Olle gjorde världens bästa regulator med helt nya principer, som han för övrigt senare använde i Lidköping för att bygga alla SKF: s slipmaskiner för tillverkning av kullager. Finshyttan blev med den framgången ledande i reglering av vattenturbiner.

Wallerts säljer
Trots det goda läget i slutet av 1950-talet sålde Wallertz bruket till Karlstads Mekaniska Verkstad den 1 augusti 1959. Därmed var Finshyttans historia som självständigt företag definitivt avslutad och verkstadens gjuteri flyttades snart till Karlstad. För övrigt skulle driften fortsätta som tidigare. Platschef blev överingenjör Per Kristiansson som länge varit anställd vid företaget. Wallertz motiverade försäljningen med: "Jag hade inte råd att dö medan jag hade företaget kvar." Han motiverade sitt uttalande med att han inte hade någon son som kunde överta driften. Då skulle hans anhöriga vid hans eventuella frånfälle bli nödsakade att antingen företa en tvångsförsäljning eller också uppta betydande lån för att kunna klara kvarlåtenskapsskatten, som skulle komma ifråga. Därför ansåg han att det var bättre att sälja företaget själv, medan han kunde göra det med fördel. Tyvärr får man nog säga att detta betydde början till slutet för Finshyttan, och snart flyttades den ena efter den andra funktionen till Karlstad. 1965 fick de anställda vid kontoret erbjudande att flytta till Karlstad och verksamheten där slog igen. Verkstaden fortsatte sedan några år med legoarbeten för KMW, men snart upphörde även denna verksamhet. Under många år efter nedläggningen fungerade verkstadsbyggnaderna vid Finshyttan som företagshotell, med ett antal olika företag, men i och med John Fallgren AB: s förvärv av Nimab år 2003, som också huserade i det gamla brukets lokaler, så är de förstnämnda ensamägare till hela byggnaden. John Fallgren AB tillverkar och renoverar maskinkomponenter för den tunga industrin, och är ett av få företag som har kapacitet att underhålla Sveriges vattenkraftverk. Företaget har en unik maskinpark och befinner sig i ett expansivt skede. Återigen håller glädjande nog vattenturbinerna på att bli den stora verksamheten. John Fallgren AB är ett helägt dotterbolag till Aerodyn AB, Karlskoga. År 2006 köpte dock Morphic-koncernen Aerodyn och den 1 september 2006 ombildas en del av Aerodyn (gamla John Fallgren) till Finshyttan Hydro Power AB.
Gå gärna till http://www.finshyttan.se om ni vill veta mer!

Källor: Filipstads stad, 1961: En bok om Filipstad. Hjalmar Furuskog, 1924: De värmländska järnbruken. Sven Thrysin, 2000: Artikel i Vår Stad.