|
|
STJÄRNBERGETS KOPPARGRUVA, LESJÖFORS
Äldre historik
Denna gruva, som ligger knappt 2
km ost om Blockenhus kraftstation i södra delen av Lesjöfors, upptäcktes år 1704
av kolaren under Lesjöfors bruk, Per Johansson Öbo. En mindre provbrytning kom
snart till skott, malmen provsmältes i Kopparberg och gav en mindre mängd
garkoppar. Det var ägaren till Lesjöfors bruk, löjtnanten Claes Linroth, som
lämnade uppfinnaren ersättning för fyndet och som senare bildade ett bolag
bestående, utom av honom, av Johan Linroth, Chr. Nackreij, vilken åtminstone vid
ett tillfälle var ledare för företaget, Petter Lindbom, bergsfogden Olof Norijn
och några bergsmän. År 1705 tillkom i bolaget bergsmännen vid Gåsborn, Långban
och Långbansände. De sistnämnda fruktade att skogen skulle bli anslagen till det
nya koppargruvan och ett eventuellt kopparverk. Troligen skulle då inte skogen
räcka till för driften av järnhyttorna vid Gåsborn, Långban och Långbansände.
Även Christoffer Geijer ville bli delägare, och med honom träffades
överenskommelse i godo.
Fotot taget mot söder. I
mitten det största brytningsrummet, som är tillmakat. Ovanför detta står en
person som referens.
C. Linroth begärde hos
Bergskollegium privilegium på fyndigheten, och rätt att vid den s.k.
Stjärnforsen, mellan sjöarna Brereven och Mögreven, få bygga en kopparhytta.
Platsen ligger ca 3,5 km sydost om koppargruvan. Det närbelägna Hällefors
silververk, protesterade mot anläggningen, och även Bergmästaren var tveksam vid
ett besök på platsen. Han tyckte först att man skulle bryta gruvan i lite större
omfattning, för att se om det verkligen var lönande med en hytta.
Trots detta så lämnades den 28
november 1705 tillstånd att på stället ifråga uppsätta en kopparhytta och en
garugn på prov. Skog fick ej tas öster om älven för att ej skada silververket.
Hyttan vid Stjärnforsen torde ha påbörjats 1706 och verkar inte varit så
obetydlig, ty enligt 1711 års bergmästarberättelse bestod den av en smält- och
garugn, ett vändrosthus med 7 ugnar, boningsrum för bokhållare och hyttfolk samt
spannmålsbodar. Smältugnen byggdes om år 1708.
Interiör av brytningsrummet
i söder.
Vad brytningen vid gruvan
beträffar uppgick den 1705 till 600 lass malm (ca 490 ton) och både då och året
efter sysselsattes en gruvfogde och åtta man. År 1708 bröts 250 tunnor (ca 100
ton) och året innan erhölls 80 tunnor malm i en liten skärpning belägen 1/8 mil
från den först upptagna gruvan. Gruvarbetet lades ned år 1710, varvid det
uppgavs, att det ej fanns någon malm kvar. Gruvan var då cirka 25 m lång, 13 m
bred och 16 m djup i södra ändan. Brytningen måste således, för att vara i
början av 1700-talet, varit ganska omfattande. Driften vid kopparhyttan
fortsattes troligen, om än i liten omfattning, med malm från Gruvåsens gruvor
vid Torskebäcken under några/något år, men nedlades snart. Stjärnbergets
koppargruva rensades 1782 – 83 med enligt uppgift rätt stora kostnader. Någon
framgång hade man ej med arbetet, som slutade sistnämnda år efter att ha medfört
stor förlust för intressenterna.
Utsikten från gruvans
varphögar mot väster är hänförande.
Nytt försök
Under sommaren 1942 påbörjades
ny undersökning vid gruvan av verkstadsarbetarna Sigfrid Magnusson och Erik
Sandberg samt Hjalmar Carlsson (den s.k. Munkås-Johan) i Filipstad. Med hjälp
utav en s.k. hävert tömde de gruvan på ett par dagar. Botten i gruvan var full
av smörja. Borrning skedde för hand, och man sköt loss ett par prov som insändes
till Bergsskolan i Filipstad. Resultatet lär dock ha varit negativt. Antagligen
var det mest svavelkis. En stollgång lär visst finnas nedanför gruvan och in
till dess botten, den var vid det här tillfället 1942 igentäppt.
C.A. Billman var i mitten av
1950-talet i kontakt med f.d. gruvdisponenten John
Weslien vid Långbans gruvor. Weslien trodde dock inte mycket på gruvan, då
den ej fanns med i Tegengrens beskrivning av ädlare malmer och att det skulle
vara förenat med stora kostnader att undersöka gruvan ordentligt. Weslien
tipsade dock om att ta kontakt med Boliden, vilket lyckades. De sände en geolog
(Torsten Du Rietz) till Stjärnberget, men han menade att ”kopparmalmsförekomsten
ifråga ligger i ett leptitbrottstycke i granit, körteln har tydligen varit
ganska bred men kort. Kopparhalten har varit rätt rik. Eftersom leptiten smalnar
i strykningsriktningen är utsikterna för en större kvarvarande malm ej stora”.
Järnsmide från tidigt
1700-tal? Drygt en dm hög.
Läget idag
Jag och Conny E från denna
hemsida har vid två tillfällen besökt denna gruva. År 2007 och 24 mars 2008.
Gruvan ligger som sagt vid Stjärnberget 2 km ost om Lesjöfors. Byggnadslämningar
i närheten finns kvar i form utav gårdarna Norra- Mellan- och Södra
Stjärnberget. Vid Södra Stjärnberget är huset och uthusen nästan intakta, om än
i starkt förfall. Vid Norra Stjärnberget finns endast grunder kvar av huset. Här
bodde för övrigt den en gång i tiden rikskände grisfarmaren Lasse Sorvari, men
det är en annan historia. Sedan har vi Mellersta Stjärnberget, där väggarna av
en slagstensbyggnad finns kvar, och ett 20-tal meter söderut en betongtrapp.
Tydlig gräns mellan
den mörkare leptiten (överst), och granit (nedan). Ligger i kanten mellan lilla
utstrossningen i sydväst och det större brytningsrummet i söder.
Gruvan ligger ett hundratal
meter sydost om Mellersta Stjärnberget. En stig går mellan dessa tre gårdar i
nord-sydlig riktning. Gruvan är bruten i en brant ett bra stycke upp på ett
berg, på kartor ibland nämnt ”Gruvberget”, ca 100 m öster om stigen. Varpen
sträcker sig ganska långt nedför berget, dock inte fram till stigen. Från
gruvans östra kant ned till vattnet är det ungefär 5-6 meter, och från gruvans
västra kant ned till vattnet ca en meter. I den södra delen finns i väster en
mindre utstrossning med ett 20-tal synliga borrhål. Längst i söder finns ett
brytningsrum, tillmakat, som är ca 10 m långt, 3 m brett och 3 – 6 m högt i tak.
I sydost går det in ca 4 m mot öster, ca 3 m brett. Längst i norr finns också
tydliga tecken på tillmakning. Efter gruvans västra kant, endast några meter
från gruvhålet, finns en s.k. hästvindssten (en plan sten med ett stort hål i),
ett tecken på att det en gång i tiden här fanns en hästvind, en
uppfordringsanordning för berg och/eller vatten. Den var dock snötäckt vid
senaste besöket. En del järnsmide finns också som sitter fast i berget, vi
upptäckte två stycken, en långt in i gruvan, i södra delen, och en efter gruvans
nordvästra kant. Några lämningar efter den ovan omnämnda stollen kunde vi ej
upptäcka. Ett tiotal norr om gruvan finns också en byggnadsgrund och lite högre
upp i branten, något som ser ut som två små skärpningar (mindre
brytningsförsök).
Rester av gården Mellersta Stjärnberget.
Sammanfattningsvis kan man säga att Stjärnbergets koppargruva, i all sin
blygsamhet, är rätt så spektakulär, och har ett dramatiskt läge i en vild natur.
Att den även har små hålrum under jord är ett plus som dock är enklast att
besöka vintertid. Kolla dock så att isen är tillräckligt tjock först. Vi tycker
att gruvan förtjänar ett besök.
Källa: Harald Carlborg –
”Långbans malmtrakt”, Filipstad 1931.
”Slaggstänk” (Lesjöfors AB:s
personaltidning) nr 1-1958.
Text: J. Kruse 2008-03-25.
Foto J. Kruse/Conny E, 2008.
|
|
