De Geer är en adlig släkt, ursprungligen från Brabant, Belgien. Släkten stammar från den kände finansmannen och bruksidkaren Louis De Geer (1587-1652), som 1627 flyttade till Sverige, där han erhöll adelskap 1641. Flera grenar har upphöjts i friherrligt stånd (De Geer av Finspång, De Geer av Tervik, De Geer av Leufsta).

Hasselfors
Gerard De Geer (af Finspång) växte upp på Bålby herrgård (ca 2,5 mil söder om Karlskoga) vilket var disponentbostad för Hasselfors bruk, som låg alldeles i närheten. Här var Gerards fader Fabian, som ursprungligen var militär, disponent 1886-1906. Fabian blev senare landshövding för Skaraborgs län 1906-17. Gerards mor Agathe var av släkten Wachtmeister, som länge var förknippat med Hasselfors bruk, och det var till stor del av den anledningen som Fabian utsågs att leda det stora familjeföretaget. Fabian hade nämligen ingen utbildning inom järnframställningens område, utan fick befattningen till största del för att hålla "ordning och reda" på bruket. Hasselfors var Gerard De Geers hem de första sjutton åren av hans liv och här fick han av fadern en mycket sträng uppfostran enligt den så kallade Stjärn- holmsprincipen, ingående beskriven i Louis De Geers, (1818-1896) "Minnen". För fullständighetens skull kan nämnas att Gerards föräldrar var kusiner, och barnen vid Hasselfors fick så att säga Stjärnholmsprincipen i arv från dubbla håll, även om Agathe aldrig höll på den så hårt som vad Fabian gjorde. Gerard skriver i "Genom- brottstider i Bergslagen" att han ofta kände stor fruktan för sin fader och att han och hans bror utförde verkliga glädjedanser när Fabian reste bort. Gerard var för övrigt den ovannämnde Louis brorsons son. Gerard hade tre syskon - Vilhelm, Eva och Louis. Den sistnämnde (1888-1954) skrev en serie pojkböcker, de s.k. Singletonböckerna och var Fabians och Agathes förstfödde.

Utbildning
Vid tio års ålder började Gerard på Lundsbergs internatskola utanför Storfors i Värmland, där han tog studentexamen år 1908. Under åren 1908-09 gjorde han sin militärtjänst vid kavalleriskolan i Umeå. Ett tag var han inne på att bli yrkesmilitär, men ångrade sig och blev istället reservofficer. Gerard genomgick för detta ändamål år 1910 en reservofficersutbildning vid militärhögskolan Karlberg, Stockholm. Under vintern 1910-11 utförde Gerard under några månader praktik vid Hällefors Järnverk och vid Sirsjöbergs gruva utanför Hällefors. Detta var ett led i praktiken för att komma in på KTH, Kungliga Tekniska Högskolan. Under första hälften av år 1911 praktiserade han även vid Julienhutte järnverk i Oberschlesien, vilket idag tillhör Polen och ligger i dess södra delar i närheten av staden Katowice. Under studietiden på KTH i Stockholm bodde Gerard under två år märkligt nog granne i Blå Tornet med Sveriges mest omtalade och störste författare, absintälskaren August Strindberg

Examen
På nyåret 1915 utexaminerades Gerard som bergsingenjör från KTH. Han sökte jobb vid de svenska bruken, men då det rådde lågkonjunktur fick han avslag över hela linjen. Han erbjöd då sina tjänster för Julienhutte och han fick då börja där omedelbart. Han började arbetet vid en masugnsavdelning, men befordrades snabbt till driftsingenjör vid masugnarna. Gerard vantrivdes dock våldsamt, delvis på grund av att den ryska fronten gick hotande nära Oberschlesien, och han återvände hem redan under sommaren 1915.

Domnarvet
I oktober 1915 fick Gerard jobb på Materialprovningsanstalten men redan efter 10 dagar fick han erbjudande om jobb vid Domnarvet (Borlänge), där han tidigare sökt jobb utan positivt resultat. Han accepterade detta även om det kändes lite pinsamt att sluta redan efter 10 dagar. Gerard blev vid Domnarvet chefsassistent, vilket innebar ett flertal olika arbetsuppgifter. Snart blev han dock chef för Domnarvets martinverk, under vilket elektrostål- och även tidvis thomasverket lydde. Elektrostålprocessen var ännu i sin linda och Gerard med flera fick här tillfälle att experimentera med denna nya metod. Gerard var "eld och lågor" över denna nya metod och menade att kunde man tillverka högkvalitativt stål av kasserade ansjovisburkar, vad hade man då för nytta av de beprövade metoderna och den traditionella "bodyn" i vårt stål?

Amerikaresa
1919 fanns planer på ett nytt martinverk vid Domnarvet, men bland annat Gerard föreslog istället att man skulle satsa vidare på elektrostål istället. På eget förslag begav han sig därför över till Amerika i januari 1920, för att där studera elektrostål, då amerikanarna låg längst framme vad gällde detta. Han studerade under ett halvår i Amerika både elektrostål- och martinugnar och gjorde noga anteckningar om dessa. Flera erfarenheter rikare kom han sedan hem till Sverige under midsommaren. Gerard blev dock våldsamt upprörd då han märkte att ingen tagit hänsyn till hans rapporter från Amerika och att Domnarvet redan strax efter hans avresa dit köpt en ny ugn, utan att bry sig om Gerards rapporter. Droppen som fick bägaren att rinna över var dock då han fick i uppdrag att åka till England och Sheffield för att studera en liknande ugn den som Domnarvet inhandlat. Gerard upptäckte genast att ugnen arbetade otillfredsställande och i och med detta var hans dagar vid Domnarvet räknade.

Nyhammar
I slutet av år 1920 fick Gerard en förfrågan från häradshövding Carl Roth om han ville bli disponent för Nyhammars bruk, som låg ca 2 mil nordväst om Ludvika. Vid Nyhammar fanns masugn och man tillverkade också bland annat Gröndals kulkvarnar, krossar mm för anrikningsverk. Man hade även stora skogstillgångar. Trots att detta bruk uppvisade en mycket tveksam ekonomisk ställning, så accepterade Gerard. Han ville ju dessutom bort från Domnarvet. Trots ganska kraftiga åtgärder från De Geers sida (bland annat fick tjänstemännen lägre lön och mindre förmåner) så var konkursen oundviklig.

Lesjöfors
Trots att konkursen vid Nyhammar ej var klar flyttade Gerard under hösten 1922 till Lesjöfors där han accepterat ett erbjudande som disponent för bruket. Han fick därmed lämna Nyhammar-Grangärde trakten, som han så mycket tyckte om. Lesjöfors herrgård och dess omgivningar gillade han inte alls till att börja med. Det positiva med Lesjöfors bruk var att det var skuldfritt och hade skogar till ett stort värde. Det negativa var att järnbruket var hårt nedkört och mycket slitet. Enligt De Geer hörde ett flertal av maskinerna hemma på ett tekniskt museum och inte i ett producerande företag. Den första december 1922 utbröt också en av järnhanteringens svåraste arbetskonflikter i vårt land, och driften vid bruket låg ner i sju månader, ungefär lika lång tid som De Geers första disponentperiod vid Lesjöfors.

Klosters AB
År 1923 var en hektisk tid för Gerard. Under våren var han fortfarande i tjänst för Nyhammars räkning och dessutom disponent i Lesjöfors. Tjänsten vid Nyhammar upphörde dock under våren. Han fick också under våren erbjudande om en disponenttjänst vid Klosters AB. Detta bolag hade järnverk i Långshyttan, Stjärnsund och Fors. De två förstnämnda ligger någon mil sydost respektive söder om Hofors och Fors ligger ca en mil nordöst om Avesta. Man hade även stora gruvandelar i Bispbergs, Norbergs, Kolingsbergs och Smältar- mossens gruvor samt stora skogstillgångar. Trots att Kloster våren -23 stod på ruinens brant godtog De Geer budet efter två dagars betänketid. Han fick härvid bo på den sägenomspunna herrgården vid Stjärnsund, där storheter som Christopher Polhem och Emanuel Swedenborg tidigare bott. Gerard tillträde sin disponentbefattning vid Kloster den 1 juni 1923.

De Geer köper Lesjöfors
Under påsken detta år hade Gerard formellt som reellt brutit sina förbindelser med Lesjöfors. Då hade en notarie vid namn Sjöberg nyss förvärvat aktiestocken i bolaget. Han ångrade sig dock snart och gjorde försök att sälja bolaget. På inrådan av två ingenjörer vid Lesjöfors bruk började Gerard intressera sig för ett köp av bruket, då han trots brukets förfall såg en hel del möjligheter för detta. Han räknade med att på sikt kunna göra en god affär. Förhandlingar med Sjöberg inleddes, och till att börja med skulle Gerard arrendera bruket under 10 år. Sjöbergs nattsömn stördes dock betänkligt och han kände snart att det kanske var lika bra att sälja hela härligheten istället. Efter att De Geer prutat ned priset från 500 000 kr till 150 000 kr kunde handskakning ske och Gerard var därmed ägare till Lesjöfors bruk. Han hade tankar på att sälja bruket och (troligen) göra en god vinst, men valde trots sin anställning vid Kloster att vänta med försäljning.

"Brukskoncernen"
Att skötseln av Kloster blev lidande på denna splittring mellan de två bolagen var ofrånkomligt, men Gerard lät anställa en ny chef som skötte Lesjöfors bruk. De Geer var dock inte helt nöjd med denne. Gerards anställning vid Kloster varade till 1926, då disponent- befattningen vid Kloster drogs in på grund av att det blev samman- slaget med ett flertal andra bruk. Bolagen som ingick i denna sammanslagning kallades för "Brukskoncernen". Häri ingick förutom Kloster även Fagersta, Forsbacka, Österby och Horndals bruk. Axel Fornander, chef för Fagersta fick ta huvudansvaret för den nya bolagsbildningen. De Geer kunde därmed helt och hållet nu koncentrera sig på Lesjöfors.

Strejk igen
Då De Geer nu 1926 tillträdde chefskapet vid Lesjöfors var bolagets ekonomiska ställning mycket svag och löneutbetalningarna till arbetare och tjänstemän släpade delvis efter flera veckor. Fack- föreningen hade fått tillstånd av sin huvudorganisation att lägga ned arbetet vid bruket tills lönerna utbetalats. Det första De Geer gjorde som Lesjöfors nye chef var att försöka upphäva strejkbeslutet, vilket lyckades. Snart kämpade alla på bruket mot samma mål, vare sig de var arbetare, för- eller tjänstemän, nämligen att säkerställa Lesjöfors framtid.

Långban till Uddeholm
Stora problem återstod dock och för att stärka bolagets svaga ekonomi, var Gerard mer eller mindre tvungen att år 1927 sälja Lesjöfors aktier i Långbans gruvor, där man var majoritetsägare och en post aktier i Persbergs gruvor till Uddeholm. Då De Geer var ytterst road av gruvdrift var det dock en svår affär känslomässigt sett, och De Geer kände alltid en tagg i hjärtat när han efter försäljningen for förbi det vackra och säregna gruvsamhället Långban. I köpet ingick inte hyttan vid Långban, som alltså fortfarande tillhörde Lesjöfors AB. Denna affär betydde en väsentligt förbättring av bolagets ställning, men än fanns stora skulder kvar.

Bra och dåliga tider
Åren 1928-30 var Gerards hittills lyckligaste tid vid Lesjöfors, då konjunkturläget förbättrades, och förtroendet både för De Geer och bruket i sin helhet ökade. Nu tog egnahemsbyggandet fart och Lesjöfors samhälle fick så småningom ett nytt ansikte. Några nya investeringar verkställdes också då Stjärnfors och Blockenhus kraftstationer ombyggdes och linslageriet utvidgades kraftigt. En ny kris väntade dock bakom hörnet, vilken kulminerade under åren 1931-32. Den var en av de värsta ekonomiska kriserna i modern tid och driften vid bruket fick inställas till hälften eller mer, priserna föll och rörelsen gick med katastrofal förlust. Egentligen är det en gåta hur bolaget överlevde denna kris, men en av anledningarna var att man hade ett par tusen ton tackjärn samt en betydande mängd göt i lager. Dessutom utnyttjades alla möjligheter till krishjälp som samhället erbjöd, till exempel "den stora älvrensningen" vilken utfördes av arbetslösa och var till stor nytta både för bruket och samhället. Även många av Lesjöfors viktigaste kunder och leverantörer (Bofors, Smedjebacken, Hellefors mfl) ställde helhjärtat upp och betalade ofta i förskott vid leveranser från Lesjöfors och i de fall Lesjöfors var skyldiga leverantörer pengar, kom det sällan eller aldrig några krav från dessa.

Lesjöfors skuldfritt
Från och med 1933 började konjunkturen sakta förbättras och bruket gick nu åter med vinst. 1936 fastställdes en femårig investeringsplan som på grund av kriget blev något fördröjd men som i stort sett var genomförd 1943, då också alla banklånen kunde lösas. Brukets sanering var nu genomförd och De Geer kunde nu se an framtiden vid Lesjöfors med viss tillförsikt och lugn. Gerard satt kvar på sin post som disponent vid Lesjöfors fram till årsskiftet 1951-52, då sonen Lars tog över chefskapet vid bruket, dock med Gerards skyddande hand i bakgrunden.

Sjösta minneskulle
De Geer var också initiativtagare till minneskullen vid Sjösta, som ligger vid nordöstra stranden av Dalkarlssjön, ca 2 km sydväst om Lesjöfors, där han för övrigt hade en bostad. Vid minneskullen finns en staty på en av grundarna till Dalkarlssjöhyttan, nämligen Sudermattes, som avtäcktes 1963. Dalkarlssjöhyttan var Lesjöfors bruks första och största tackjärnsleverantör, innan Långbanshyttan tog över. Här finns också ett 30-tal stora malmblock, några säkerligen vägande upp till ett ton, från olika gruvor i Sverige. Även Finland är av naturliga skäl också representerat med fyra block, då ju Sudermattes kom från detta land. Värmlandsmalmerna är representerade med malmer från de större fälten Långban, Persberg och de tre stora Uddeholmsgruvorna i Nordmark. Tyvärr har någon klantig typ varit framme och rivit bort en del skyltar på stenarna, för det ska även finnas malm från Rämsberget ovanför Rämmen, men den är därför inte lätt att hitta. Det finns även malmer från våra nordligaste fält såsom Kiruna och Malmberget. Det kanske vackraste malmblocket är den kvartsrandiga blodstenen från Stribergs gruvor i Nora Bergslag. År 1967 tillkom också på tre olika block av Stripamalm (Guld- smedshyttan-Storå) bronsmedaljonger över tre märkesmän inom svensk järnhantering, nämligen Louis De Geer (1587-1652), Gustav Ekman och Johan Brinell. Minneskullen ligger väldigt fint högt uppe bland berghällar och det var ett hedervärt initiativ av De Geer. Det var tänkt att han skulle utöka malmsamlingen till över 100 malmblock, men av någon anledning stannade det vid cirka 30 stycken. Tyvärr är denna lilla pärla något bortglömd idag men är ni i Lesjöforstrakten så rekommenderar vi verkligen ett besök här. För mineralintresserade är den ett måste!

Politiker och författare
De Geer var också en framstående politiker och han var folkpartistisk ledamot av andra kammaren 1937-43 och första kammaren 1950-57. Dessutom var han under åren 1948-60 styrelseordförande vid Norrbottens Järnverk AB, NJA (Luleå). De Geer publicerade också ett flertal böcker om bland annat bergs- och järnhantering och ekonomisk-historiska-geografiska böcker. Av dessa kan vi speciellt rekommendera "Genombrottstider i Bergslagen", Bonniers 1951, "Bergslagsrapsodi", Bonniers 1953 och "Dalkarlssjön", Bonniers 1957. Alla böckerna är starkt underhållande och "Genombrottstider i Bergslagen" den mest utelämnande. Det var också den bok som sålde mest. I den beskriver han ingående om sina disponent- befattningar vid olika bruk, resor, hur han kom till Lesjöfors, och hur han in till sista blodsdroppen räddade detta bruk från undergång, ibland med något tvetydiga affärer, där bland annat både hans far och svärfar fick bistå med stora lånebelopp. I samma stil går också den utmärkta "Från sekelskiftet och framåt", från 1977.

"Bandybaronen"
De Geer var också en hängiven bandyentusiast och det var inte många hemmamatcher han missade på Saharas eller Stålvallens is. Han skrev många artiklar om bandylaget både i Filipstadstidningen och Lersjöfors AB:s personaltidning Slaggstänk. Under 1970-talet kämpade han och många andra ivrigt för att Lesjöfors skulle få en konstfrusen bandybana, något som dock aldrig kom till stånd. I "Bergslagsrapsodi" finns ett kapitel om bandyn och lagom till hans nittioårsdag kom hans sista bok ut, "Bandybaronerna". Det kan också nämnas att Gerard var en passionerad och duktig jägare och sin första älgjakt fick han uppleva som 16-åring när han gick i Lundsbergs skola utanför Storfors. Han skrev en bok även om jakten, nämligen "Jakt med och utan bössa", som kom ut 1960.

Familjen
Under en vistelse i England år 1912 träffade Gerard för första gången sin blivande hustru, Karin Hägglöf. Hon bodde på Valhallavägen i Stockholm och Gerard studerade där på KTH, så efter hemresan från England vandrade han varje dag denna väg i hopp om att få se henne. Strategin lyckades då han efter några veckor åter träffade henne men först efter 2 ½ år hade de slutligen bestämt sig för varandra. Paret gifte sig i Flens kyrka i juli 1916 och fick senare tre barn - sonen Lars De Geer som gifte sig med sin Birgit, Lesjöfors, döttrarna Margareta Bernström, Paris, gift med förre Alfa-Laval chefen Sven Bernström, och Louise Ekman, Årnäs, gift med Harald Ekman.

Epilog
De Geer var mycket aktiv ända fram till sin död 1980, då han hade den aktningsvärda åldern av 90 år. Vital in i det sista deltog han under sin sista levnadsdag i en litterär afton och avslutade denna samman- komst med en framåtblickande fråga: - Om man nu skulle resa till Kina, finns det några hotell och hur är järnvägarna? På Lördags- morgonen den 29 mars 1980 stannade hjärtat för alltid hos denne sympatiske och optimistiske mångsysslare, en man som med största sannolikhet räddade bruket och samhället i Lesjöfors från undergång genom sin outtömliga energi. En man som var ytterst kompetent och intresserad av de flesta ämnen, självfallet metallurgi och bergshantering, men även (hembygds) historia, jakt, politik, idrott, listan kan nästan göras hur lång som helst. Minnet av Gerard lever dock kvar, kanske främst genom hans intressanta och ofta humoristiska böcker, böcker som vi varmt och av hela vårt hjärta rekommenderar.