Ur grufarbetarnas lif.

(Ett gammalt minne från Filipstads Bergslag)

(Artikel från Filipstads Tidning 1904-03-05)

Den händelse, som här skall berättas, tilldrog sig för omkring sextio år sedan vid Persbergs gruffält här i Värmland i en grufva, som kallades Väggrufvan. Den var belägen vid stranden af sjön Yngen och sprängd under sjön, tillföljd hvaraf den var mycket vattensjuk. Grufvan är för längesedan nedlagd och står nu fylld med vatten.

En morgon vid 2-tiden skulle konstvaktaren Erik Färm gå ned i grufvan för att se efter om pumparna tjänstgjorde som de skulle.
  När han kom ned till botten af grufvan, som var öfver 100 meter djup, fick han se, att understa pumpen ej arbetade riktigt. Han tog därför plats på de nedersta stegen på en stege och slog så ur ”bilen” – en mindre i pumpen sittande träplugg, som uttages, när pumpen behöfver undersökas – hvarpå han stack in handen i ventilen för att känna efter, om det kommit någon sten i ventilen.

Samtidigt som han förde in handen, hände det att konstarmen gick utaf längre upp i grufvan, så att den efter pumpröret afpassade ”kolfkannan” föll ned öfver handen och klämde fast den.

  På den tiden nyttjades lampor, som voro gjorda af djurhorn, som försetts med lock och pip af plåt. Färm hade en dylik lampa, som han fäst vid väggen, men lampan hade sköljts ned af vattnet, som också gjorde det omöjligt för honom att tända någon eld.

Han stod således där i kolsvart mörker med handen fastklämd vid pumpen, under det vattnet strömmade ned öfver honom och vattnet nedanför steg allt mer, så att det snart stod honom öfver knäna.
  Han förstod, att om han icke vidtog någon åtgärd, så skulle han vara död inom en timme. Så kom han ihåg, att han lagt sin yxa på bryggan bakom pumpen, och det föll honom in, att det vore bättre att lefva med en hand än att drunkna med båda händerna i behåll. Han tänkte därför att hugga af handen, men när han skulle ta yxan, låg den så långt borta, att han icke nådde henne. Han försökte flera gånger att få tag i yxan, men förgäfves.

Vattnet var honom öfver bröstet. Ingen människa skulle komma ned i grufvan förrän kl. 7, dit det ännu var flera timmar.

  Han beslöt att göra ett försök att lyfta konstarmen, hvarigenom han skulle få handen fri, och lyckades också med ena axeln lyfta konstarmen en smula. Men när han så försökte att lyfta den ännu högre, brast stegpinnen under honom, så att han föll ned i vattnet helt och hållet, ehuru han sträckte på sig så mycket som möjligt.

Så ställde han sig med fötterna så nära stegen som möjligt, och med uppbjudande af alla sina krafter lyckades han till slut lyfta konstarmen så pass att han fick lös handen, hvarvid dock skinnet och köttet lossnade på fingrarna. Det var i sista ögonblicket; några minuter senare skulle han varit förlorad!

Med mycket besvär lyckades han sedermera i mörkret komma uppför de många stegarna. Väl uppkommen blef hans första omsorg att få den sargade handen ombunden. En tid bortåt var han sjuk af öfveransträngningen, när han lyfte, men blef sedan återställd och arbetade vid Persbergs grufvor till sin död.

Kruses anmärkning: Väggruvan som här omtalas ligger intill Malmbergsviken, endast 30 – 40 meter från platsen där majbrasan eldats de senaste åren. I artikeln står att gruvan skulle vara över 100 m djup, något som man får ställa sig tveksam till. Enligt äldre källor (Magnusson – Carlborg, Persbergs Malmtrakt från 1925, Relationerna om Filipstads Bergslags grufvor m.m.) var djupet ca 65 meter, men det är väl å andra sidan heller inte fy skam.  Idag är gruvan bara ett vattenfyllt hål, och därmed inte så intressant.

Till dator av J. Kruse 2005-10-20.

Väggruvan låg vid det som kallas för Östra Yngshyttefältet, i det centrala Persberg, läs mer om detta:

Klicka här...