I Nordmarks Malmtrakts nordvästra del ligger ett antal järngruvor, som aldrig haft någon större betydelse. Här finns även en liten silverskärpning. Dessa gruvor är:

Snösockegruvan upptogs 1780 och bröts med rätt stor framgång till 1785, då malmen sägs vara utbruten. På 1790-talet redovisas dock en ringa kvantitet. Senare bröts gruvan på försök 1807 samt vid mitten och slutet av 1800-talet utan att några nämnvärda malmkvantiteter kunde erhållas. Sammanlagt har 4 600 ton järnmalm brutits.

Gravåsgruvan upptogs 1848 och bröts till 1871, då den nedlades. Allt som allt har under dessa år drygt 2 000 ton järnmalm brutits.

Gänggruvorna nämns 1820, då 125 ton järnmalm redovisas. Först 1844 upptogs dock brytningen i större skala och pågick till 1856. Efter denna tid har endast försöksbrytningar utan nämnvärda resultat utförts. Sammanlagt har 2 500 ton järnmalm brutits.

Stensnärtåsgruvan upptogs efter kompassens anvisning 1849 och bröts till 1854, då den på grund av malmbrist nedlades. Endast 251 ton järnmalm bröts.

I 1845 års bergmästarerelation omtalas Silverberget, vilket säkerligen är identiskt med vad som nu kallas Silvbergsfallets Silvergruva. Nämnda år fanns där flera små skärpningar, av vilka en, den s.k. Mellangruvan, var ca 10 m djup, 3,5 m lång och 1,8 m bred. När dessa arbeten utfördes är ej bekant. Malmen var ej samlad utan insprängd i kalksten, den största anträffade blyglanskörteln var 0,6 m lång och 0,45 m bred.