FINNMOSSEN - OLYCKA 1856      

Att gruvarbete var ett mycket farligt yrke förr i tiden är det nog ingen som förvånas över, men att det som troligen är den näst största gruvolyckan i Sverige genom tiderna skedde vid Finnmossens gruva i Nordmark, 1,5 mil norr om Filipstad, är det nog inte så många som känner till. I år (2006) är det 150 år sedan denna tragiska händelse inträffade, vilket gör det passande med en liten artikel för att hedra de omkomna.

Första tiden

Finnmossens järnmalmsgruva, som ligger ca1,7 km sydväst om kyrkan i Nordmark upptäcktes av malmletaren Nils Nilsson Jern och bergsmannen Joen Ersson 1713. Redan året därpå var verksamheten ganska omfattande, då hela 37 man jobbade vid gruvorna, vilka bestod av 5 olika gruvöppningar. Gruvorna bröts sedan, med några kortare uppehåll, fram till och med år 1802, då gruvan lades ned. Detta berodde dels på problem med att hålla gruvan fri från vatten, samt att malmkropparna ofta försvann p.g.a. ständiga förkastningar i berget.

Olyckan

Trots malmernas nyckfulla uppträdande i denna gruva, så hade man på känn att det rörde sig om en betydligt större fyndighet än den som hittills blivit blottad. Ett nytt bolag bildades i slutet av 1840-talet och 1855 stod en s.k. konst (vattenhjul som överförde pumpkraft till gruvan) klar. Det var i samband med denna återuppstart av gruvan som den tragiska olyckan, vilken inträffade den 8 maj 1856, skedde. I en artikel i Filipstads Tidning från maj 1956 med anledning av 100-årsminnet, kunde man läsa den text som stod i FT efter att olyckan skett 1856 (språket moderniserat):

”Den i Nordmarks socken i Värmland belägna Finnmosse gruvan hade varit bearbetad sedan långliga tider till ett ofantligt djup och dess öppning vid ytan utgör flera hundra alnar. Då brytningen i densamma för många år sedan upphört, hade den ödelagda gruvan under åren så fyllts med vatten, att den tagit utseendet av en liten sjö.

 För några år sedan hade malmförekomsten där ånyo börjat bearbetas, ehuru i en ny öppning bredvid den gamla, varvid man gick på djupet, dock med iakttagande av en behörig mellanvägg. Med stöd av den gamla gruvkartan trodde man sig städse säker, allteftersom man gick djupare. De i gruvan dagligen varande arbetarna sade sig emellertid på sistone iakttagit, att vatten sakta sipprade in från en bergvägg, som skilde dem från den gamla gruvan, och de begynte bli oroliga, varför de meddelade arbetsledningen sina iakttagelser. Men denna tycktes inte ha fäst något avseende därvid, utan förlitade sig helt på kartan. Men en dag i begynnelsen av maj, då 13 arbetare var sysselsatta därnere, rämnade med stort brak den misstänkta mellanväggen och väldiga vattenmassor inrusade på några ögonblick, så att endast tre av arbetarna lyckades ta sig upp, medan de övriga tio dränktes. Fem av dem efterlämnar änkor med sammanlagt 16 barn, alla i knappa omständigheter. Sorg och förtvivlan rådet i det lilla gruvsamhället”.

I ”Gruvindustriarbetaren” nr 2, 1939, beskrivs också olyckan, där skildras förloppet något annorlunda:

”Arbetslaget som bestod av 11 man visste att de voro i närheten av en annan, vattenfylld gruva. Efter sista skjutningen sipprade vatten fram i stråssen, skjutaren Jan Jansson tar ett spett och börjar, trots kamraternas varningar, att bryta i de sprickor där vattnet sipprar fram. Två av arbetarna drar sig till stegvägen och en, Petter Pettersson, går upp en bit medan den andra jämt hinner fatta i stegen då det brast hål på väggen och vattenmassorna, med oerhörd kraft, vältrar sig fram i gruvan. Petter Pettersson sprang på stegarna så fort han förmådde, han märkte att kamraten följde en bit, men då han kommit så långt upp att han kände sig säker stannade han och ropade men det var endast vattnets brus som svarade. Hans kamrater hade blivit dränkta som råttor”.

”Relationerna över Filipstads Bergslags gruvor”, vilken beskriver brytningsförfarandena i gruvorna, hävdar dock, föga förvånande, att händelsen varit en ren olyckshändelse och där antyds inte heller med ett enda ord att arbetsledningen skulle känt till att man var så nära den vattenfyllda gruvan:

”Åt söder deremot drefs sedan årets början efter en famns bred malmrand, i en ort, som snart fick genomslag med en söder om liggande, obekant och vattenfyld grufva. Genomslaget erhölls så oförmodadt, att 10 personer dervid drunknade. Sedan orten blifvit länsad från vatten, anlades sänkning på ortsulan, der ganska mycket malm vans”.

Till den sistnämna versionen håller sig också Harald Carlborg, som år 1929 kom ut med den omfattande historiken över ”Nordmarks Malmtrakt”.

 Exakt hur förloppet innan olyckan tedde sig lär vara omöjligt att få reda på, men personligen tror jag att arbetsledningen kände till riskerna med den intilliggande, vattenfyllda gruvan. Att tömma gruvan hade naturligtvis kostat rätt stora summor pengar, och det var troligen därför man väntade i det längsta och inte reagerade på arbetarnas påpekanden. Innerst inne så anade kanske ledningen vad som komma skulle, men arbetarnas rättigheter var vid den här tiden närmast obefintliga och därför kan man tänka sig att ledningen lät det hela bero.

De drabbade
Vilka var det då som drabbades av den hemska olyckan vid Finnmossen?

Jo, Elisabeth Thorsell, släktforskare, har letat upp olycksoffren. De sex översta namnen står med i dödsboken för Nordmarks församling och de övriga fyra i Färnebos dödsbok.

Johan Holm, född 17/10, 1836, vid tillfället 19 år.

Jan Jansson Gofvik, 9/9, 1829, 26 år.

Adam Jonsson, 10/12, 1819, 36 år.

Jonas Henriksson, 19/10 1813, 42 år.

Jonas Jonsson, 17/12, 1837, 18 år.

Sven Eriksson, 25/12, 1838, 17 år.

Per Håkansson, 8/8, 1805, 50 år.

Britta Ersdotter, 9/10, 1810, 45 år (även kvinnor arbetade nere i gruvan)

Anders Andersson, 24/1 1840, 16 år.

Magnus Hasselblad, 16/5, 1807, 48 år.

Gruvans vidare öden

Hur gick det då sedan för gruvan? Jo, 1864 hittades den ”borttappade” malmkroppen och nu kom brytningen igång ordentligt. Detta år bröts 3 000 ton järnmalm. År 1875 erhöll gruvan järnväg och 1888 var norra delen av gruvan 192 meter djup. I början av 1900-talet drevs ett nytt huvudschakt, Tibergs schakt, och 1902 erhöll gruvan tryckluft så man kunde börja med maskinborrning. Gruvan moderniserades sedan allteftersom, och efter en brand i gruvlaven (lave=byggnad över gruvschakt) 1965 byggdes laven om och i toppen insattes ett modernt gruvspel från ASEA. Även en ny underjordskross insattes i slutet av 1960-talet. Trots dessa ganska påkostade investeringar, fick gruvan, som ägdes av Uddeholm AB, slå igen 1973. Den var då drygt 400 meter djup. Brytningen de sista åren uppgick till ca 80 000 ton berg/malm per år och i modern tid gick i princip all malm till Hagfors järnverk där den förädlades till olika stål- och järnprodukter.

Största olyckan

Slutligen kan nämnas, att Sveriges genom tiderna största gruvolycka tros vara den som inträffade år 1768 vid Västerbys Storgruva, mellan Zinkgruvan och Askersund vid norra Vättern. Vid denna gruva omkom 12 personer vid ett ras. Och även om det förekommit många gruvolyckor i Sverige genom åren, så är vi ändå relativt väl ”förskonade”, då det till skillnad mot gruvor i många andra länder här inte finns explosiva gaser som kan ställa till med våldsamma explosioner. Gruvolyckor med hundratals döda vid samma tillfälle var förr inte ovanligt vid kolgruvor i Storbritannien, Tyskland och USA, och i Kina dör än i dag flera tusen gruvarbetare varje år i sitt yrke.

 Av Jan Kruse 2006.

Denna artikel finns även publicerad i "Näverluren" (Värmlands hembygdsförbunds tidning), nr 2, 2006.

Finnmossen historik: Klicka här...

Finnmossen bilder: Klicka här...