Så här skrev "Teknisk Tidsskrift" om K. G. Brunnberg vid sitt frånfälle 1931:

Karl Gustaf Brunnberg †

Med Karl Gustaf Brunnberg, som den 15 juni skördades av döden, bortgick en mångbetrodd

och väl förfaren bergsman samt en god och högt värderad kamrat.

Född den 15 januari 1867 genomgick han tekniska högskolan och bergshögskolan under åren 1887-90 och anställdes 1893 som kemist och gruvmätare vid Grängesbergs gemensamma gruvförvaltning. Redan efter några år avancerade han dock till andre och år 1899 till förste gruvingenjör vid nämnda förvaltning.

Som gruvingenjör i Grängesberg kom Brunnberg att taga en synnerligen verksam och betydelsefull del i den modernisering, som svensk gruvhantering genomgick under åren närmast före och efter sekelskiftet. I Grängesbergs exportfält hade dittills brytningen uteslutande skett i öppna dagpallar men tiden var inne att ordna jämväl för underjordisk brytning i de mäktiga och hårda malmerna, ett problem som icke var lätt att lösa på ett tekniskt och ekonomiskt tillfredsställande sätt. Någon inhemsk erfarenhet hade man ej att bygga på och utomlands funnos ej heller några fullt motsvarande förhållanden. Tillsammans med direktör Per Larsson i Röros -sedermera i Striberg - utarbetade emellertid Brunnberg den brytningsplan för Exportfältet – tvärgående magasin med mellan dem tvärställda malmpelare, avsedda att senare uttagas medelst skivbrytning – som sedan under ett par decennier framåt följdes. Grängesberg blev under hans tid det stora experimentalfältet, där nya maskiner och nya idéer i stor skala prövades och varifrån betydelsefulla impulser utgingo till övriga gruvfält i landet. Ty de erfarenheter av olika slag som vunnos i Grängesberg, ställdes då - liksom nu - oförbehållsamt till hela den svenska gruvhanteringens förfogande, vilket länder Grängesberg och dess ledning till ovansklig heder.

Talrika äro de ingenjörer, som i Grängesberg tjänat sina sporrar under Brunnbergs ledning och ännu flera äro de, som sökt och fått hans råd och hjälp i kvistiga fall. Sedan Trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund förvärvat även de stora lappländska fyndigheterna togs Brunnbergs stora erfarenhet i anspråk även för ordnandet av brytningen av dessa, i det han var konsulterande vid Kiirunavaara och Gällivare malmfält åren 1904-07. Med utgången av sistnämnda år lämnade han Grängesberg och tillträdde befattningen som disponent vid Persbergs gruvaktiebolag, vilket bolag år 1913 förenades med Tabergs, Nordmarks och Finnmosse gruvor m. fl. företag till Filipstads bergslags gemensamma förvaltning, för vilken förvaltning Brunnberg samtidigt blev chef och vars ledning han sedan handhade till sin död.

Även i den värmländska gruvhanteringen kom Brunnberg att beteckna en vändpunkt. Med honom kommo nya maskiner och brytningsmetoder, nya schakt och anrikningsverk - ja, där kom en helt ny fart i arbetet, som nog att börja med kom värmlänningarna att flämta en smula. Men med seg energi och outtröttlig arbetsförmåga genomförde Brunnberg sina planer och Persberg av i dag liknar föga 1908 års Persberg.

Brunnberg var en arbetsmänniska som få och fordrade också mycket arbete av sina medhjälpare. Men han var på samma gång en god och rättvis chef, som med glädje såg sina underlydande ingenjörer kamma sig upp och som sedan genom hela livet blev en oförliknelig vän för dem. Ty en egenskap ägde Karl Gustaf Brunnberg, som framför hans många andra goda egenskaper må hugfästas i hans minnesruna - och det var vänfasthet. I det stycket - liksom i alla andra - var han en sann bergsman, i vilken icke är något svek. Hans minne som bergsman lever i hans verk, men hans minne som människa skall leva i tacksamma vänners hjärtan.

Erik Malm.