I mitten av 1800-talet uppstod en problemfylld situation för Udde- holmsbolaget. Mängden järnmalm som hämtades upp ut djupet vid gruvfälten i Nordmark ökade och transporterna till bolagets hyttor, som låg utspridda i omgivningen, började bli ett problem. Vintertid gick det ganska bra, då kunde men använda sig av slädar och utnyttja isbelagda sjöar och frusna mossar. Under övriga årstider var det värre. Vägarna var dåliga och de tunga kärrorna med järnmalm ville gärna fasta i något av de otaliga surhålen. Samtidigt hade läns- hållningen av Tabergs gruvor börjat bli ett problem. Tillgången på vatten till de mäktiga konsthjulen var otillräcklig och tillrinningen från Grundsjön skulle även fördelas till Nordmarksbergsfältet. Uddehoms- bolaget insåg att problemen måste lösas och i maj 1848 började man gräva en kanal från Sandjön, ca 5 km norr om Taberg. Arbetet övervakades av kapten Olivecrona och redan 1850 var den 4660 m långa kanalen färdig att tas i bruk.

Sandsjöbrygga
Tabergskonsterna fick nu mer vatten till sina skovlar och kunde hålla gruvorna torra, samtidigt som man fick en utmärkt transportled. Kanal- en hade en svag lutning och slingrade sig parallellt med Sandsjö- älven från Tabergs gruvor till Sandsjön. Där byggdes en omlast- ningsplats vid den nordvästra stranden, den s.k. Sandsjöbrygga. Den totala sträckan dit var ca 6,5 km. En sluss med nivåskillnaden 0,8 m sprängdes ut ur berget precis söder om sjön. Bottenbredden i kanalen varierade mellan 3-9 m och djupet var 1,11 m. Transporterna skedde med små pråmar som lastade 19,9 ton. Till en början fraktades 4900 ton årligen, senare ännu mer. Slutdestinationen var huvudsakligen Motjärnshyttan och det fanns även planer på att man skulle fortsätta kanalbygget de återstående 9 kilometrarna norr om Sandsjön. Nu förverkligades aldrig dessa planer, utan järnmalmen fraktades på landsvägen från Sandsjöbrygga till Motjärnshyttan och andra hyttor i närheten.

Ånghästen
1860 införskaffade Uddeholm en ånglomobil i England som man tänkte använda mellan Sandsjöbrygga och Motjärnshyttan. Det blev tyvärr inte så många resor med "Ånghästen". Den 10 hk starka maskinen var alldeles för tung för de usla vägarna och fastnade för sista gången i ett dike 1863. Nu finns den att beskåda på Hagfors industri- och järnvägsmuseum. I samma veva började järnvägarna dras kors och tvär genom riket. 1876 stod Uddeholms egen NKLJ-bana färdig och övertog omedelbart järnmalmstransporterna till Motjärnshyttan och Hagfors. Tabergs kanal miste därmed sin roll som transportled, men istället ökade kanalens betydelse för energi- försörjningen.

Stamparbo kraftstation
De sista vattenkonsterna avvecklades i början av 1900-talet och elektriciteten tog över. För att tillgodose behovet vid gruvorna utnyttjade man vattnet i kanalen och byggde Stamparbo kraftstation intill Sandsjöälven. Fallhöjden blev 43 m och Finnshytteturbinerna fick sitt vatten genom en lång tub från kanalen. För att få mer vatten till Kraftstation höjdes kanalen 1916 genom att man byggde en damm en bit söder om inloppet till tuben. Hela kanalen hamnade då i nivå med Sandsjön och slussportarna behövdes inte längre. Under perioden 1918-1927 levererade Stamparbo kraftstation hela 60 % av all energi som fördelades av Tabergs transformatorstation.

Varutransporter
Tabergs kanal har alltså haft flera olika användningsområden genom åren. Idag fungerar Tabergs kanal som en sällsynt vacker kanotled, men det bör också nämnas att den redan tidigt användes för varutransporter från Rämmens bruk. 1854 byggde nämligen Räms bolag landsväg från Rämmen till Sandsjön. Från Sandsjöbrygga fraktade man sedan varorna genom kanalen till södra änden där Räms magasin byggdes. Där förvarade man varorna i väntan på vidare transport söderut. Sista delen av kanalen är igenfylld sedan många år tillbaka. Den slutar nu istället vid sågverket och är ca 300 meter kortare. Sågverket drevs till en början med en turbin som låg 14,4 m under kanalnivån, men nu använder man sig naturligtvis av elmotorer.

Sevärdheter
Som tidigare nämnts är kanalen idag ett omtyckt utflyktsmål för turistande kanotpaddare och det går även att fånga en och annan fisk. Chansen att få se bäver och andra djur är stor och det är lätt att exempelvis cykla längs kanalbanken. Räms magasin, sågverket och Stamparbo kraftstation (som fortfarande är i drift) finns kvar och kan beskådas. Ett flertal hjulgravar kan man också leta upp med lite vilja och halvvägs till Sandsjön finns en minnessten med ingraverad text.


Klicka på bilden ovan för att se den i större format...

Källor: Harald Carlborg, 1929: Nordmarks Malmtrakt. Nordmarks hembygdsförening, 2002: Nordmark, turistbroschyr. Filipstads kommun, 2002: Järnet bröt bygd, turistbroschyr. Alla Sveriges kanaler (http://kanaler.arnholm.nu).